<!– @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>
Hittade något jag skrivit för något år sedan om min panikångest.
Panik.
Det börjar som en tanke. En lukt, ett ljud, en syn som får nostalgin att flöda.
Man blir deppig. Duger jag?
Är jag bra som jag är?
Varför dumpar han mig inte bara? Jag förtjänar inte ens katternas kärlek.
Plötslig snabb andning. Gråt. Muntorrhet. Irritation. Ledsamhet.
Den är värst. Ledsamheten. Varför vet jag inte. Jag ältar.
Jag är en ältare. Paniken rinner ur fingertopparna, kan knappt trycka.
Han, min pärla. Mitt ljus i mörkret. Till och med han, han som alltid varit så kär är trött. Han vill ju inte göra något med mig. Inte hitta på något alls. Det säger allt.
En blomma. En resa. En spontan kommentar. En lång kyss. Ge mig ett tecken för helvete.
Panik panik panik. Inte över honom, han klarar sig.
Impulserna är dumma. Ibland vill jag göra något drastiskt. Inte dö.
Jag vill ha hjälp. Ge mig hjälp.
Snälla.
Jag har inga pengar. Inget liv. Inga vänner. Inget liv. En pojkvän har jag. En som inte ens vill hitta på något med mig.
Han får gärna babbla om bensinpriser i mitt öra hela natten, bara jag får något sorts nöje. Jag älskar hans röst. Hans läppar. Hans ögon. Hans smarthet.
Jag gillar inte att han är deppig också. Jag märker det. Men vad jag kan göra? Inget. Lämna honom, blir han glad då? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Jag vill inte.
Damn.
Andas.
Sov.
Ring honom, låtsas som det regnar. Le lite först. Skaka av paniken lite.
Sluta bete dig som en hagga för fan.
NU!